Jag kommer från en familj med fina granor och jultraditioner. Mamma hade sina rötter i Hälsinglands granskogar och hon var inte bara en stor gran-estet, hon var också väldigt diskret. Så en gång när hela familjen hade klätt den spretiga gran som pappa så stolt hade burit hem, tog hon yxan och tassade ut i julnatten när alla andra somnat.

På julaftons morgon ringde farmor som vanligt klockan sju, och familjen radade upp sig i hallen för att ta emot varsin personlig juhälsning på det märkliga språket skånska. Och mamma, som på sin höjd fått ett par timmars sömn, bjöd på varm choklad och lussebullar. Och alla tyckte att granen på något märkligt sätt hade blivit vackrare under natten.

Det finns också en berättelse om en lustig episod när mamma och min moster snopet ertappades av en tillsyningsman med att ha lånat en gran från skogen utanför Kallhäll. Men målet avskrevs på fläcken när moster Annbritt, med en stor julkula på magen, erbjöd sig att krypa in bakom lås och bom för att betala böterna in natura, så att säga – eftersom de hade köpt julmat för alla pengar och tyvärr inte kunde betala några böter.

Nu har ju jag inte någon julkula på magen, utan snarare ett par meter julkorv lindad runt midjan. Men spänningen är densamma för alla noggranna grananhängare. Blir det nån fin gran i år?